Mat eller godis?

Min blogg kommer till stor del att handla om en av de tunga kulturyttringarna, nämligen musik, och då framför allt klassisk musik och jazz. Jag återkommer med texter där jag utvecklar tankar kring dessa musiktyper

Under sommaren och hösten har det pågått en debatt om finkultur kontra populärkultur eller som Svante Weyler benämner det ”högt” och ”lågt” i en utmärkt artikel som du hittar här. Han skriver iofs om litteratur men det kan också appliceras på musik. ”Högt” är i såfall klassisk musik (till viss del även jazz). ”Lågt” schlager, pop, m m m m.

Jag brukar tänka ungefär på samma sätt när det gäller mitt musiklyssnande men med en lite annorlunda infallsvinkel:
Människan behöver mat för att kunna leva, men att bara äta nyttigheter dagarna i ända kan bli tråkigt.

Ibland behöver man äta lite godis också. Men det finns naturligtvis olika typer av godis. Jmfr rödfärgade geléråttor med mörkchokladdragerade hasselnötter.
Maten som jag behöver för att må bra är den klassiska musiken och jazzen (även viss folkmusik och vissa vissångare ). Men ibland vill jag äta lite mer ”onyttigheter” och då kan det bli en del populärmusik. Där föredrar jag ”naturgodis” . Dansbandsmusik t ex är för mig som den sämsta sortens färgade skumsocker så den avstår jag ifrån. Likaså den mesta i den nutida schlagerfloran. Men det finns mycket på godishyllan som jag kan tänka mig och vad det är lär jag återkomma till.

Måste jag välja så avstår jag från godiset. Så är det nog. Men när det gäller klassisk musik (eller som den även kallas Konstmusik) från 1900-talet har jag lagt märke till att tonsättarna jag helst lyssnar till är ”non-purister” dvs sådana som inte är så renläriga utan av och till för in populärmusikaliska inslag i sin musik. Jag tänker ex på Alban Berg (ja faktiskt!) , Charles Ives, Alfred Schnittke, Olivier Messiaen m fl, ja t o m Karl-Birger Blomdahl platsar i detta gäng!

Jag kommer plötsligt att tänka på när jag och min då blivande hustru var i Moskva 1982. Sovjetunionen existerade och man kunde knappast ana att den bara skulle existera 9 år till. Vi skulle besöka GUM, Moskvas största varuhus, men det gick knappt att hitta dit. Det fanns ingen reklam, inga skyltfönster runt Röda Torget. Van som man är med städer nerlusade av reklam kändes det konstigt tomt. Trots att jag då var och fortfarande är mycket tveksam till det mesta i reklamväg saknade jag den här i Moskva! Så det bästa är att leva i spänningen mellan högt och låg , mellan det ”fina” och det ”populära”.