Iband är det bara så att det går trögt. Som det här med bloggandet t ex. Inte för att det inte finns något att kommentera i kulturens värld. Debatten om konsten har gått vidare. Säga vad man vill om diverse aktuella konstuttryck men de har verkligen skapat en livfull diskussion och det är kanon tycker jag.
Över till musikens värld ("musikens"snarare). Jag har i brist på annat kämpat mig igenom två av fyra melodifestivalsemifinaler. I kväll var Malena Ernman överraskande en av delsegrarna. Medioker låt men en suverän sångerska. Henne ska jag återkomma till.
De bestående minnet från mitt festivaltittande är Freddie Wadlings version av "Alla har glömt", pausunderhållning i första programmet. Den hittar du här. Han är en av mina Svenska röster. Jag har lyssnat på honom i många år, framför allt med Fläskkvartetten. Hans röst är mycket speciell. Helt okonstlad, hård, tuff, mjuk och melankolisk på samma gång. Jag minns när jag hörde hans version av Over the Rainbow första gången. Jag blev alldeles knockad. Liveskivan med Fläskkvartetten, Freddie Wadling och Västerås Sinfonietta vet jag inte hur många gånger jag lyssnat på utan att lessna. Over the rainbow finns med i en version med hel orkester och Lennons Cold Turkey i en helt sanslös version. Jag hörde Freddie live för rätt många år sen. Redan då sjöng han sittande på en stol på scenen, dock utan käpp, om jag minns rätt.
Han intervjuades i rapport i veckan och har nästan blivit folkkär på senare tid. Han är så långt från dagens ytliga, penga- och utseendefixerade nöjesvärld som man någonsin kan komma.
lördag 28 februari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)