Lars Lerin

Ibland kan man sörja lite över att man bor här uppe på den nordliga kulturella tundran. Jag skulle gärna vilja se Lars Lerins utställning på Waldemarsudde i Stockholm men inser att jag inte kommer att få möjlighet till det. Lars Lerin är en hjälte för oss som gillar konst men inte hänger med i alla trender i det konstkulturella etablissemanget. Han är nog numera hjälte för många andra också. Som akvarellmålare av det blygsammare slaget har jag följt Lars Lerin under många år genom hans böcker och genom TV-program och en utställning ( i Hudiksvall!!) Han är för mej den store tolkaren av det svenska vemodet, och ett folkhem på dekis. Han är som bäst i dom stora mörka,ödsliga bilderna, ungefär som i ”Det sista ljuset” , bilden uppe till höger. Boken om honom som kom för ngt år sen heter träffande ”Lars Lerin och det mörka ljuset”. Stora penslar , tjockt papper och mycket vatten. Den exakta balansen mellan vått-i-vått och vått-på-torrt. Mycket Paynes grey (antar jag). Det finns mycket att säga om tekniken men hans bilder är först och främst känsla. Oerhörd känsla.